Fortkörning

Det var den perfekta norskan som tillsammans med sin man köpt en lysande röd Peugeot 207 sport medan de bodde i Spanien. Det var billigare att köpa bil i Spanien. Så de stuvade bilen full med massor av härliga personliga saker. Hon hade utövat sin konstnärliga sida medan de varit där och blivit påverkad av värmen och solen. Det blev utsökta konstverk i form av tavlor och små statyetter. Nu tryckte hon försiktigt in sina alster i bilen tillsammans med färgglada sommarkläder och städgrejer. Nu fick ingenting mer plats. De satte sig tillrätta och hon körde iväg glatt vinkandes till oss som stod kvar i det tomrum de bildat.

Hennes man fick inte köra pga dålig syn och nedsatt hörsel. När de var mitt i Frankrike tittade hon på hastighetsmätaren och fick sig en ordentlig chock. Den visade på 180 km/timmen. 180!!!! Hon säger då till sin  man: KAN den här bilen gå i 180?

Ett litet bus

Jag har gjort några bus i mitt liv. De flesta när jag gick i skolan. Det här är ett av dem: Min kamrat och jag gick in på EPA i Arvika. Det var en billighetsaffär på den tiden. På lördagarna kom det massor med norrmän för att handla billigt på EPA. Den här dagen var det inte mycket folk där. Vi gick runt och tittade på allt möjligt. Jag som var en snäll liten flicka kom inte på något bus, men min kompis kunde hitta på. Hon sa åt mig att jag skulle ta upp knappnålar ur en ask. Sedan skulle jag ta ett syskrin med plats för trådrullar i den runda, rosa plastburken. Uppepå locket fanns en rund grön centimetertjock filtbit. Den skulle man sätta nålar i när man inte behövde dem längre i det nålade tyget. - Nu bad min kompis mig att jättefort sätta hela dynan full med nålar. Sedan skulle vi springa därifrån så att biträdena inte såg oss. Jag gjorde som hon sa. Fort, fort satte jag dit nål efter nål. Det kändes som om det var 1000 nålar. Sedan sprang vi därifrån. - Några dagar senare gick vi tillbaka för att se vår konst. Alla skrin stod som de skulle och inte en enda nål satt i dynan.

Välsmakande korv

Pappa skulle åka på auktion. Han gjorde det ibland. När han kom hem brukade han visa vad han hade fyndat. Det kunde vara allt möjligt från träskålar, vaser till möbler. Det var alltid väldigt roligt att se vad han hade hittat. En dag frågade han mig om jag ville följa med honom. Lite tveksam svarade jag att jag ville det. Han skulle bli ensam om inte jag följde med och jag kunde ju inte lämna pappa ensam. Men jag visste att det skulle ta flera timmar i anspråk så jag var tvungen att offra min dyrbara tid då jag skulle leka med mina dockor. Jag hade en stor docka som hette Ann-Marie efter min bästa kamrat på förrförra stället vi bodde på. Henne skötte jag som om det var en levande baby. Tog upp henne på morgonen, matade henne, bytte blöjor och la henne för att sova middag osv tills jag la henne på kvällen. Nu fick hon klara sig på egen hand under lång tid. Men det fick lov att gå bra. Pappa och jag åkte i vår Volvo 144 som var svart och hade mörk klädsel. Jag satt i framsätet och kände mig mycket betydelsefull. Bilåkning var inte min favorit precis för jag mådde illa och kräktes ofta. När vi åkte till mormor och morfar, en bilresa på 50 mil så var jag lycklig om jag bara hade kräkts 2 gånger. Men den här gången skulle vi bara åka några mil och tänk att jag inte kräktes alls. Vi tittade på många saker och jag tyckte inte att det var roligt att gå runt, men jag följde med som den snälla flicka jag var. Pappa märkte att jag var lite less. Då säger han att vi kan köpa korv. Han brukar köpa korv på auktionerna han åker på berättar han för mig. Så vi gick och ställde oss i korvkön. Det var värt all väntan att få gå och ställa oss en bit därifrån. Vi hade varsin korv med senap i ett blankt papper. Bröd fanns inte. Vilken underbar måltid! Just då njöt jag bara av den underbart goda korven. Ann-Marie hade jag totalt glömt.

Storbildstv

Spirulina heter jag och jag är husets katt, eller familjens drottning om du vill. Det är jag som bestämmer allt i vår familj. Husse och matte måste beskyddas. Jag är beskyddaren och det känns stort. Men det finns något jag inte tycker om och det är andra människor. Om någon främmande kommer hem till oss blir det svårt att skydda de mina för jag måste springa och gömma mig. De senaste kvällarna har varit hemska, för matte och husse har dragit hem en förfärligt stor tv som de satt upp på väggen. Nu är hela väggen full med människor som inte tillhör familjen. Jag blir väl van vid eländet vad det lider men jag tycker verkligen att det är ett otyg.

Att välja gren

Du måste kunna springa fort så att du flyger långt i gropen! - Du måste ha en mycket bra teknik för att kunna hoppa över ribban på hög höjd! - Du måste sväva upp och ner medan du håller i staven, annars kommer du aldrig över 4 meter! - Det är inte bara ansatsen det gäller. Du måste också satsa hela din ungdom på att träna, träna och träna. Om du tycker det är värt det - vilken gren väljer du?

Innerlig kärlek

Det är inte trångt i baksätet på taxin, men de trycker sig mot varandra. De trycker sig så hårt mot varandra att det nästan gör ont. De vet att det kan vara sista gången de ses. Hon ska lämna honom och resa långt bort. På flygplatsen tar de farväl. Hon tittar efter honom. Söker med blicken över den oändliga folkmassan. Nej, han stannade nog inte. Lika bra det, för hon ser ändå allt som i dimma. Tårarna suddar allt hon tittar på. Allt blir ett grått dis. Bröstkorgen känns för trång. Hon vet att de aldrig mer kan se varandra djupt i ögonen. De älskar varandra. Det är omständigheterna som gör att de inte kan leva tillsammans. Resten av livet kommer att bestå av en obeskrivlig längtan att få träffas och omfamna varandra igen. I sina hjärtan får de bavara sin kärlek.

Vågsurfning

Pappan var ute i havet med sin femåriga dotter. De surfade på vågorna. Det var befriande och härligt att kasta sig i vågen och glida med den. Inte långt bort hade de sett en Portugisisk Örlogsman. Det är en av de ståtligaste maneter som man kan få se. Men mitt i det underbara ser pappan en fara närma sig. Det dyker upp en monstervåg. Han grabbar tag i dottern och vet att han inte kan släppa taget. Han måste skydda henne från havets sugande kraft. Eftersom han inte kan styra med armarna tummlar de runt och skrapar sig i sandbotten. Till slut strandar de på stranden. Rädslan kramade hans bröst. Glädjen över att det trots allt gick bra tårade hans ögon.